simonboman

Nagot av det basta med att vara pa resande fot ar spontaniteten och friheten som liksom pa nagot satt overrumplar en nar man inte langre ar fast i normernas handklovor som alltid annars fangslar en nar man lever sitt vardagliga liv. For mig spelar det egentligen ingen roll om jag jobbar, studerar (aven da jag studerar det jag allra mest av allt vill studera) eller om jag ens ar ledig, for forr eller senare finner jag alltid dessa bojor kring mina hander; dessa bojor som egentligen aldrig slapper, aven om jag i stunden ej kanner av dem. Kanslan av att inte ha nagon egentlig person att identifieras vid och darav mastet av att fylla denna kvot for att uppfylla mitt jag blir liksom bortblast da jag inser min egen frihet och den spontanitet som darav foljer. Missforsta mig inte nar jag sager detta, utan jag ar fortfarande jag; samma gamla Simon, fast pa nagot satt sa ar jag det anda inte - for jag ar i stunden, just nu, och de stunder som kommer - helt och hallet fri och jag skapar sjalv mina egna mojligheter.

Denna insikt om att man sin egen skapare kan ibland, och egentligen troligtvis oftast vara valdigt svart att omfamna och anamma, men jag sager till mig sjalv och andra: jobba pa det! Var malmedveten, dvs vet vad du vill med ditt liv och var uppmarksam, for det ar da de sma mojligheterna att forverkliga ditt mal kommer att uppenbara sig for dig, och det ar da du har friheten att forverka dessa mojligheter - det eller helt enkelt lata dem passera och darav forsatta dig sjalv i dalig tro om att du inte ar fri. Till slut har man statt dar, passiv framfor alla sina mojligheter att uppfylla sitt mal och man har da, i egentlig mening, aldrig oaborjat vandringen mot sin viljas hogsta onskan. Insikten om ens egen passitivitet framfor sina val att uppfylla det nagot man sa garna vill na kan da vara for sen; for man har ej varit uppmarksam pa de manga mojligheter som egentligen uppenbarat sig for en i den till synes kaotiska kausalitet som ar ens liv. 

Spontaniteten spelade mig ett spratt den dag som egentligen skulle bli min sista i Hampi, da ett oskyldigt papekande om "Nice colours" introducerade mig for hollandaren Ralph. Farskpressad juice pa en narliggande hustaksrestaurang ledde oss snabbt in pa manga av livets sma och stora fragor, och det visade sig att vi hade mycket att tala om. Sa istallet for att gora tiden knapp sa bestamde jag mig for att stanna nagra ytterligare dagar i Hampi, dar Ralph bjod pa ett intressant sallskap och tills dess outforskade upplevelser. Med en sista diskussion om vardet av vanskap sa vi adjo till varandra och jag tog nattbussen mot vad som visade sig vara den betydligt regnigare och kallare staden Ooty, belagen uppe i bergen, 2200 meter over havet. Standarden pa den indiska bussarna samt kvaliten pa de Indiska vagarna gjorde bussfarden lika bekvam som vilken bussfard som helst i Indien. Men efter manga timmars skumpande och klattrande var bussen framme och jag traffade ater mitt sallskap Lisa och Hanna. Val i Ooty bestamde vi oss for att gora besoket kort och effektivt eftersom vi snabbt kom till insikt om att varmare klimat var att foredra, och efter en endagars trekking-tur som bjod pa vackra vyer over framforallt te-plantage och urskog sa tog vi oss, efter mycket om och men till ett Ashram, belaget i en bergsdal dar meditation, yoga och annat spirituellt helande ar hogsta prioritet for alla.

Detta ashram ar byggt av en guru som verkar ha forforts av bade kommersialism och kapitalism, vilket ar trakigt, men vilket av resulterar i att Ashramet ar etremt lyxigt raknat med Indiska matt samtidigt som det behaller en stor del av den asketiska charmen av ett (mera) genuint Ashram. Dom dagliga maltiderna (frukost och middag) fortars i en stor matsal dar alla sitter pa golvet - mannen pa en sida och kvinnorna pa den andra. Sattet att ata maten pa ar enligt traditionellt Indiskt vis med hoger hand. Jag kan knappast saga att jag bemastrat konsten av att ata med en hand, och det hjalper knappast med att jag ar vansterhant samtidigt som det anses smutsigt att ata med den vanstra handen, men tekniken av att skopa upp riset med fingrarna och att anvanda tummen som en plog for att skjuta in maten i minnen blir battre och battre. De tempel som finns har ar, mer eller mindre, alltid oppna for en stund av avslappnande meditation och inspirationen av att meditera forhojs alltid nar man ser de mnkar, som troligtvis spenderar mycket av tiden mediterandes, sitta dar i trans - timme efter timme. 

Det blev aven sa att vi spenderade Divalhi - livets festival, har i Ashramet. Divalhi bjod pa midsommarliknande lekar i ett midsommarliknande regnvader och pa kvallen sa bjods det pa uppvisningar i dans, sang, teater och kampsport. Det visade sig aven att munkarna har, forutom att bara alska yoga och meditation aven alskar att ha roligt! Detta resulterade i gyttje-fotboll som bjod pa mycket skratt och leriga klader. 

For att sammanfatta hela mentaliteten pa detta Ashram sa ar det nog lampligast att anvanda det Indiska uttrycket "Shanti"

"Yes man, life is perfect" - Ralph