simonboman

God morgon Sverige.
Alla tre är uppstigna denna tidiga morgon, strax innan klockan nio. Det var planerat att vi skulle åka till en mekaniker med en bil vi kollat på, och som vi skulle köpa om den klarade sig hyffsat bra i kollen. Imorse så fick vi dock ett sms ifrån mannen som skulle sälja bilen. Där i skrev han att personerna som hade kollat på bilen innan oss hade fixat en tid till bilen klockan åtta och att han inte kunde komma loss förrän vid elva; detta efter att vi haft en oral och skriflig överenskommelse att vi skulle köpa bilen om den klarade sig bra igenom kontrollen. Mindre roligt rättare sagt.

Jag vill be om ursäkt för min dåliga uppdatering utav bloggen, speciellt eftersom det hänt väldigt mycket på sistonde. Anledningen till detta är delvis för att jag är väldigt lat, men också för att vi sen i tisdags inte längre bor på Asylum hostel, utan nu på Global Backpackers hostel och här kostar det vanliga internet tre dollar i timmen och fyra för det trådlösa. Anledningen till att vi bytte bort det perfekta hostelet Asylum mot detta är för att vi får gratis boende här - och gratis boende för en backpacker är ett "ja, tack". Och nej, vi har inte hotat någon receptionist eller vunnit på lotto för att vi skall kunna få bo gratis här, utan anledningen är att Adam och Erik bokade sina biljetter till det stora barriär revet genom hostelet och fick därför gratis biljetter hit.

Som sagt så har det hänt en hel del på sistonde, och jag tänkte att det vore juste att berätta det för er där hemma. I söndags hoppade vi alla fem bungyjump, dvs jag, Jimmy, Max, Erik och Adam. Jag vet att det kan låta extremt osannolikt för vissa utav er där hemma att jag hoppade bungyjump på grund utav min extrema rädsla för höjder. Men jag överkom min rädsla och besegrade det undermedvetna som fått mig livrädd för höjder.
Jimmy, Erik och Max var först upp i det femtiofem meter höga tornet medan jag och Adam väntade kvar nere för att ta kort på dem. Det var mycket folk uppe i tornet denna dag så eftermiddagen hann nästan bli till kväll innan den förste utav oss slängde sig ut, och förste man för rakning var Erik. Från femtiofem meters avstånd kunde även jag och Adam se nervositeten i Eriks kroppsspråk. Ett hopp och ett skrik för livet senare (båda vilket finns på film) så var Erik nere bland oss på land. Överskottet utav adrenalin som han inte riktigt visste vart han skulle göra av blev till ofullständiga meningar.
Näst ut var Jimmy, även kallad klippan. För Jimmy såg inte alls lika nervös ut som Erik och ett hopp senare utan skrik var också Jimmy nere bland oss - också med väldigt mycket adrenalin. Detta var även min och Adams signal på att vi skulle bege oss upp i tornet då det nu fanns två andra som kunde styra de två kamerorna som fotade och filmade våra hopp. Vi begav oss mot tornet och jag var i detta tillfälle väldigt tuff. Efter att ha sett en massa personer, samt Erik och Jimmy hoppa så var jag övertygad om att det inte alls var så farligt och högt - mitt självförtroende var på topp.
På vägen upp mot tornet stannade vi för att se Max hoppa, och det gjorde han också. Han hoppade och skrek. Hoppet var fint, skriket var från en man som var på väg att dö. Max tillade senare att det var det värsta han gjort.
Väl i trapporna till tornet så omvandlades min perception en aning då vi klättrade oss högre och högre upp i det femtiofem meter höga tornet. Min rädsla för höjder klättrade sakta men säkert fram och Adam fick höra en hel del kommentarer om att tornet var väldigt högt. Väl högst upp så kunde jag inte kolla ut genom kanten, svetten forsade ut ur mig och mina händer var nästan spegelblanka utav svett. Jag övertalade Adam att jag skulle hoppa före, för att hoppa sist skulle vara en omöjlighet. Jag spändes fast i benen och fick hoppa ut på den en meter långa och breda plankan. Mina knän var vikta och mina händer var hårt gripna runt ett räcke när jag kollade ner på femtiofem meter tom luft och den lilla pool som var nedanför tornet.
Instruktören hade handen i min rygg och räknade ner från fem. "Five, four, three, two, one, BUNGY" skrek han; och jag hoppade. Jag vann. Nere på land satt Jimmy, Erik och en fortfarande skärrad Max. Vi såg på Adams hopp vilket såg väldigt perfekt ut. Men vi var inte klara ännu - vi hade fortfarande ett hopp var kvar.
Det andra hoppet var ett springande hopp ifrån taket på det femtiofem meter höga tornet. Erik hoppade först, Jimmy hoppade tvåa, Adam trea. Kvar på tornet stod jag och Max. Max var fortfarande märkbart skärrad ifrån första hoppet och gick med all heder i behåll ner ifrån tornet och skippade sitt sista hopp. Kvar var jag. Selen var fastspänd och instruktioner fick jag utav den snälla instruktören. Återigen räknade han ner ifrån fem. "Five, four, three, two one. BUNGY" skrek han. Och jag stod kvar. Att tilläga var att det var helt kolsvart vid denna tid och instruktörerna hade sagt till oss att det inte är många som får hoppa natthopp. Jag frågade honom om det inte var meningen att jag skulle se rampen jag skulle springa ner på. Eftersom det gjorde jag verkligen inte - det var helt jävla svart. Han sa att det inte var någon fara och att jag bara skulle springa och slunga mig ut. Jag stod säkert där i två minuter och lyssnade på hans uppmuntrande ord. Till slut tog jag mitt mod till fånga, sprang klumpigt fram längsmed rampen och hoppade ut. Jag kände mig jävligt stolt över mig själv. Uppmuntrande ord från vännerna utbyttes och vi gick till receptionen och köpte lite bilder och en dvd, sen begav vi oss hemmåt.

Max som vi visste skulle åka hem på Onsdagen hade bestämt sig för att göra alla äventyrssaker de sista dagarna så dagen efter bungyjumpen så åkte Max och Jimmy iväg för att åka på rafting. Adam och Erik skulle boka sina biljetter till revet så jag följde med dem till bokningen. Väl där så var vi övertygade om att Jimmy skulle med dem så vi bokade även en biljett till honom. Jag tog med mig en broschyr hem om snorkling på revet som jag och Max hade bestämt att göra på tisdagen. Jag ringde och bokade den åt mig och Max när vi väl var hemma. Efter lite ändringar i planerna så avbokade Jimmy sin dykningen med Erik och Adam och bestämde sig för att åka på snorklingen med mig och Max istället då han tyckte att dykningen blev lite för dyr för hans smak. Tidigt uppstigna på tisdagsmorgonen var jag Jimmy och Max och vi letade oss ut till båten som skulle ta oss till revet. Och vilken dag det blev! Kanontur med vädret och kanontur med alla varelser i vattnet. Vi såg allt ifrån de finaste fiskarna till tre olika sköldpaddor, två stycken minst två meter långa muränor, en blåprickig stingrocka och en haj. Dagen hade börjat perfekt och vi alla var på kanonhumör när vi var på väg hem i båten. Troligtvis en utav de bästa dagarna i Australien än så länge var långt ifrån slut tänkte vi. Väl hemma berättade vi för Adam och Erik om allt vi sett och de var minst sagt avundsjuka på vad vi fått sett då de under sina dykkursdagar inte fått sett så mycket som vi fick se på en dag. Detta var också dagen för Adams nittonårsdag så vi bestämde oss för att festa till lite. Allt var toppen tills en slagen Jimmy kom ut till oss och sa att han var tvungen att åka med Max hem på onsdagen för att hans biljett som han trodde var ombokningsbar upp till 24 timmar innan flight inte alls var det. Stämningen sjönk och det blev depp. Vi firade så bra vi kunde och vi gjorde det ändå hyffsat bra. På onsdagen var det med ett tungt hjärta som jag Adam och Erik sa hejdå till först Jimmy och Max och sedan sa adjö till hostelet då vi nu skulle byta till Global Palace.
Global Palace är fräscht, mycket fräschare än Asylum, jag ger hostelet det, men den har inte alls samma personlighet som Asylum. Gästerna får inte samma kontakt med varandra här och allt blir mer "ditt och mitt". Vi träffade dock ett gäng ifrån Öresund som verkade väldigt reko.

Nu skriver jag igen efter några timmars paus. Klockan är nu inte längre nio på morgonen utan halv fyra och jag har precis vinkat av mina kära vänner Adam och Erik vid bussen. Dom kommer nog få det jätteskoj hoppas jag. Biljäveln gick åt helvete också. Killen som sålde bilen sa att han fick ett erbjudande som han inte kunde säga nej till imorse så nu måste jag själv springa runt och försöka få tag i en bil. Vi har pratat med två tjejer som har en bil men de är extremt svåra att få tag i eftersom de jobbar på vardagar och alla mekaniker har stängt på helger. Men jag skall göra pojkarna glada och ha en bil stående när de kommer hem ifrån revet. Förhoppningsvis är bilen också körbar.

Nu när jag skall vara ensam här på hostelet vill jag verkligen att alla ni som läser min reseblogg skall kommentera detta inlägg så jag vet att Gotland och Sverige fortfarande existerar. Då menar jag verkligen alla fjorton trogna läsare som följer min resa! Jag vill höra hur det går för dig mamma, är allt bra med Jeltzin? Pappa, hur går det hemma? Leder fortfarande Brynäs? Smokie mår som vanligt? Hur går plugget Frida? Tar du hand om pappa, Mona? Hur går det med allt Tobbe? Om det går segt tycker jag verkligen att du skall åka ner till oss, vi har verkligen super roligt varje dag. Till alla er andra läsare, bara skriv något roligt så jag vet att ni finns. Öresundsborna har lovat Adam och Erik att ta hand om mig så jag överlever med all sannolikhet dessa fem dagar. Annars har jag fortfarande två böcker kvar i Stiftelsetrilogin och även en ny bok utav Paulo Coelho att läsa. Ha det bäst där hemma. Ciao!

ps: Laste era kommentarer nu, jag overlever fem dagar, jag kunde foljt med pa deras resa som snorklare men valde att avsta, priset till deras resa ar namnligen inte speciellt billig. Jag mar super, som jag hoppas att ni forstatt nu nar ni Last detta inlagg. Kom ihag att hora av er nu!
 Mys med Helsinborgarna + Lin.
Bungy?
Och hopp!
Jag pa revet,
Jimmy
och Max.
Tillsammans hittade vi Nemo.
Tva meter Murana.
Och annan fin fisk.
Tyvarr sa dog kameran innan vi hann ta kort pa hajen och skoldpaddorna. Forresten, jag klappade skoldpaddan.